Vem är den mest kända prinsen i serietidningarnas historia? Prince Valiant? Prins Namor? Diana Prince? Fel, fel och fel. Med ursäkt till Hal Foster, Bill Everett och Charles Moulton (respektive skapare av de ovannämnda prinserna som inte skulle bli kung), är den mest kända serietecknen prinsen, väl, Prince, den excentriska rockstjärnan som gjorde sitt plask under 1980 med så prickiga, funky poplåtar som "Little Red Corvette", "When Doves Cry" och "Delirious" och som fortsätter att spänna popmusikfans idag.

Du kanske undrar: Vad i den vilda, vilda sportvärlden har Prince att göra med serier? Under 1991, under en stor uppsving för musikbaserade serietidningar (delvis tack vare Revolutionary, utgivaren av sådana titlar som Led Zeppelin Experience), släppte DC Comics, under dess Piranha Music-etikett Prince: Alter Ego, en -bild skriven av Dwayne McDufAe (Justice League Unlimited), blyertspennad av Denys Cowan (Frågan) och färgad av Kent Williams (Havok & Wolverine: Meltdown).

Prince: Alter Ego försöker hårt försöka införa berättelseteknikerna i sekventiell konst med musikens kraft och drama. Resultatet är ett tråkigt (och ibland konstgjort) skriven, hopplöst kornig moralplay som erbjuder bekväma, romantiska lösningar på komplexa problem.

Vår berättelse börjar med att Prince promenerar på sin lila motorcykel och återvänder till Minneapolis efter en lång turné, med tofsarna i hans glänsande skinnjacka som blåser i vinden. När han kommer in i staden, som är "hans favoritlåt, en melodi som han känner till av hjärta", känner han att rytmen inte är helt rätt, att något är fel, som "att höra en favorit gammal singel som spelar lite off-speed." Självklart går musikmetaforerna i denna serietidning djupt, vilket är en kredit till McDuffie. I själva verket smittar de över till bokstavlighet när Prince beslutar att "göra lite egen musik" för att rätta till saker.

Det gick inte att hitta hans mus. Prince lämnar studion i hopp om distraktion (hennes namn är Muse, passande nog), men hittar mer än han förhandlat för: ett par gäng på krigets rand. Fantastiskt (för att inte tala otroligt) kväver Prince konflikten med följande retort: ​​"Jag trodde att ni två skulle vara ledare. Vad händer med ditt folk om du inleder ett krig med varandra?" Efter att ha hört dessa visdomsord delar gängledarna en epifanie som får dem att tyckas komma ut ur en trance och se felets vägar. Att scenen inte slutade i tårar, en kram och ett utbyte av recept för sockerkakor var lite förvånande.

Efter att ha stoppat gängkriget. Prince förblir oro, tack vare stadens "subtila nya rytm." Han går till sitt gamla tillhåll, Glam Slam-dansklubben och hör ett välbekant ljud: sin egen musik, men spelade med "rent, explosivt hat" som får människor att "rippa varandra." Prince upptäcker att hans ex bandkompis, Gemini, är tillbaka på scenen och producerar skadlig, rasande inducerande musik. Den resulterande förändrings- och flashback-sekvensen (där Prince först möter Tvillingarna) exemplifierar temat i frågan: musik ska vara positiv och upplyftande (både fysiskt och andligt), inte hatsk, förstörande och meningsfull.